LillÖhman

Idag på jobbet kom det tre kvinnor från Kuriren och SVT Norrbotten och ville intevjua mig om min mammas cancer. Dom skulle vidare till mamma, Rolle och Edith och intervjua dom egentligen, men dom ville ha mina tankar om detta också. Och självklart ställer man upp =). Blir tydligen både i tidningen och på TV, vet inte riktigt när detta kommer med jag gissar på i oktober (rosa bandet-månaden).

Jag fick berätta ganska mycket om hur det är för mig, som dotter, att leva med en mamma som har cancer och jag tänkte dela lite med er nu för jag tycker det är så pass viktigt att visa att man inte är ensam. Jag hade underbar familj och vänner som jag kunde prata med, men försökte alltid visa mig stark för mamma. Jag tror aldrig ens jag grät inför mamma, det höll jag för mig själv. Idag är ju mamma min förebild och min bästa kompis, men jag har alltid försökt vara stark inför henne. Idag finns inte en sak i världen jag inte kan berätta för mamma!

En av mina bästa kompisar förlorade sin mamma i denna grymma sjukdom och där har man också lärt sig mkt. Både jag och hon har funnits där för varandra och det är så otroligt viktigt att prata med någon. Och även att berätta för sina nära och kära hur mkt dom betyder för en, man vet aldrig när det är försent!

Jag var 16 år, skulle fylla 17 den sommaren, då mamma och våran familj fick bomben släppt på oss att mamma hade bröstcancer. Jag tror inte ens jag fattade då, vad det ens innebar. Den sommaren var fruktansvärd, mamma for fram och tillbaka till Umeå, för strålbehandlingar etc..och jag tror det var då man fattade det. Och då hon sen började tappa håret så insåg man: Mamma har cancer!!!... Edith var ju ännu liten och världens bästa solstråle. Jag tog hand om henne mkt då och hade det inte varit för henne hade man nog brytit ihop. Hon var verkligen helt underbar. Sen blev mamma frisk-förklarad från bröstcancern och vi levde vidare lyckliga.

Sen efter återbesök som var bra trodde vi att detta var över...men pga av läkarmisstag så hade dom missat att knölen som togs bort var hormonkänslig och mamma fick veta att hon hade metastaser i skelettet!!! Fy fan...då vart man både jävligt förbannad och ledsen. Man hann tänka: Vad fan har vi gjort för att förtjäna detta??

Men mamma är världens kämpe och med alla mediciner som hon tar lyckas hon hålla det i schack! Man vet aldrig vad framtiden utvisar, men jag har hopp och jag vet att mamma fixar allt! Visst hör du det mamma: du ska leva minst 100 år till ;)

Kolla gärna in mammas historia!

Jag hojtar till då jag får veta när det sänds på TV eller i tidningen.